Arkiv för ‘Visste du’-kategorin
-
torsdag den 30 juni 2011 kl 9:06, uppdaterad: 30 juni 2011 kl 22:57
Visste du? Om Corioliskraft
Av Martin Hedberg
Så här i sommartider kan det vara bra med lite avkopplande väderskola. Här kommer lite matnyttig information om en kraft som ni alla har känt av, men kanske inte riktigt fått grepp om. Den kallas Corioliskraft.
Jordens rotation och det faktum att vindarna rör sig längs en krökt yta, jordytan, gör att luften böjer av längs med isobarerna och inte strömmar direkt från högt till lågt tryck. (Isobarer är linjer som binder platser som har samma lufttryck).
På norra halvklotet länkas alla rörelser av åt höger relativt den ursprungliga kraften. Detta gör att det roterar moturs kring lågtrycken och medurs kring högtrycken. På södra halvklotet är rotationen omvänd. Fenomenet som orsakar detta kallas Corioliskraft.
Bild. Corioliskraft. Luft strävar efter att strömma från högt till lågt tryck. Corioliskraften (grön pil) är proportionell mot vindhastigheten (blå pil). Corioliskraften är riktad till höger om rörelseriktningen på norra halvklotet. Punkt 1 till 3 beskriver ett luftpakets acceleration och strävan efter balans mellan de krafter som påverkar dess rörelse.
Corioliskraften är en effekt av jordens rotation och att luften kommer närmare eller längre ifrån jordens rotationscentrum då den strömmar från en plats till en annan. I fria atmosfären råder balans mellan tryckgradient och corioliskraft.
Man kan beskriva corioliskraften genom ”rörelsemängdens bevarande”. Sitter du i en snurrstol och roterar med en viss hastighet så kommer din rotationshastighet att öka om du drar in armarna mot kroppen, dvs rotationscentrum. På samma sätt ökar konståkare på is sin rotationshastighet då de kryper ihop mot sitt rotationscentrum.
Betrakta ett ”luftpaket” som rör sig från ekvatorn och norrut. Jorden roterar kring sin axel och ju längre norrut luftpaketet kommer, desto närmre kommer det även jordens rotationsaxel. Det betyder att luftpaketet, för att bevara sin rotationsenergi, kommer att rotera snabbare än jorden då luftpaketet når nordligare breddgrader.
Om vi kunde sväva i rymden rakt ovanför nordpolen så skulle vi se att jorden roterade moturs. Luftpaketet som är på väg norrut kommer att öka sin rotationshastighet och alltså vika av österut.
Det motsatta gäller för ett luftpaket som rör sig söderut, dess rotationshastighet kring jordaxeln sjunker och luftpaketet viker av västerut.
Rörelser på norra halvklotet åt höger relativt färdriktningen. Vad gäller luftpaket sker denna avlänkning till dess balans råder mellan tryckgradient- och corioliskraft.
/Martin
-
torsdag den 16 juni 2011 kl 8:21
Det kan vara svårt nog att säga hur vädret har varit
Av Martin Hedberg
Om det är svårt att säga hur vädret kan komma att bli så kan man lätt föranledas tro att det är lätt att säga hur det har varit eller är just nu. Det må vara lättare, men det är inte trivialt.
För att beskriva vädret som varit eller är så behöver man någon form av sensor som mäter det man är intresserad av. En sensor kan antingen mäta tillståndet i en punkt, t.ex. en termometer, eller längs en linje/över en yta, tex radar eller satellitbilder.
Vissa väderparametrar är skalärer, kort uttryckt: en siffra, t.ex. temperatur eller lufttryck. Andra är vektorer, t.ex. vindens rörelser.
Molnen är en viktig väderparameter och de definieras som aerosoler, dvs en partikel suspenderad i en gas. Partiklarna som utgör molnen kan ha olika storlekar, de varierar i antal per given volymenhet, de kan vara frusna, flytande eller underkylda.
Molnens sammansättning gör att de får helt olika optiska egenskaper. Molnen påverkar strålning, såväl inkommande solstrålning som utgående långvågig strålning, vilket i sin tur påverkar såväl andra väderparametrar (t.ex. temperatur) som förändringen av molnen/aerosolerna i sig.
Man vet egentligen bara något om vädret på just den plats man har genomfört mätning av en given parameter. Däremellan får man antingen interpolera eller skapa någon form av modell för att beskriva vädret.
Sedan omkring hundra år tillbaka han man utvecklat nätverk för att observera och utbyta information om vädret på globala skala. WMO, World Meteorological Organization lyder under FN och är en sammanslutning av 189 nationer.
WMO skapades 1950 ur International Meteorological Organization, IMO, som grundades 1873. WMO är organiserar det internationella arbetet kring meteorologi (väder och klimat), hydrologi och geofysik.
/Martin
-
tisdag den 22 mars 2011 kl 7:51
Fortsatt blåsigt, elpris och lävågor
Av Martin Hedberg
Vädret i Sverige präglas just nu av att det driver förbi lågtryck över norra Skandinavien samtidigt som det ligger ett rätt så omfattande högtryck över Centraleuropa.
Det gör att vi får väst- och nordvästliga vindar. Det snöar och regnar på många platser i samband med att luften hävs över fjällen innan den strömmar vidare österut. Dvs Norge får en hel del nederbörd, västra Norrland en del, medan det är klart väder på många platser i övrigt.
Det är ganska stora tryckskillnader mellan norr och söder vilket gör att det är och fortsätter att vara rätt blåsigt. Det här tär en hel del på snötäcket, då vattnet avdunstar direkt från snö till vattenånga.
Det stämmer bra överens med de långtidsprognoser som talar om att Norge kommer att få mer vatten i sina vattenmagasin, medan Sverige bara får ett mindre tillskott till de våra redan låga nivåer. Frågan är hur mycket av snön som kommer att komma vattenkraften till del och hur detta kommer att påverka elpriset kommande månad.
I samband med att det blåser över Skandinaviska bergskedjan så bildas det en speciell typ av moln, lenticularis eller linsmoln. De kallas även lävågsmoln. De bildas när det bildas stående vågor i luften nedströms en bergskedja.
Alla som bor i våra västra landskap, säg tio-tjugo mil från fjällen ser dem ofta. Men nu kan de synas även femtio-sextio mil från fjällen.
Det är fascinerande moln. Som namnet antyder så ser de ut som linser eller tallrikar. Ibland är det bara en lins, ibland är de som staplade på varandra i en hög. De uppträder ibland som flera staplar på rad efter varandra.
Molnen är stationära, de står still på stället, trots att det blåser kraftigt igenom dem. De bildas som resultat av att luften kondenserar i toppen av en stående våg. Molndropparna avdunstar sedan när de går ur molnet och sjunker.
Alla som segelflyger vet att när det finns lenticularis så kan man hålla sig uppe i flera timmar, även sedan solen gått ner. I vanliga fall flyger man på termik, cumulus, och de uppvindarna upphör när solen går ner.
Stationära lävågor kan jämföras med de vågor som bildas i en bäck eller fors nedströms ett hinder, tex en större sten. I varje topp kondenserar vattenångan, i varje dalgång avdunstar den.
Det krävs också att det är lagom fuktighet. Om det är för hög luftfuktighet så bildas det kompakta moln. Om det är för torr luftfuktighet så bildas inga moln alls. Men i bägge fallen kan det finnas lävågor, bara att man inte ser de moln som bildas i vågrörelsen av att luften sätts i gungning nedströms ett hinder.
/Martin
-
lördag den 19 mars 2011 kl 11:10, uppdaterad: 19 mars 2011 kl 11:11
När dag och natt är lika långa
Av Martin Hedberg
Snön ligger kvar på marken, men inte så länge till. Våren gör entré.
Det brukar beskrivas som en kamp mellan vinter och vår. Man tara om ”bakslag” när temperaturen sjunker och det kommer snö i senare delen av mars och april. (Lite orättvist, dels mot de som uppskattar vintern, dels mot illusionen om en kamp.)
Men/och jorden roterar vidare. Både kring sin egen axel och kring solen. Jordaxeln lutar relativt rotationsplanet kring solen. Därför får olika breddgrader olika solhöjd och dygnslängd under vår rotation kring solen. Det är det som resulterar i årstider.
På måndag är det vårdagjämning. Då står solen rakt över ekvatorn. Men vårdagjämningen är en händelse som inträffar vid en specifik tidpunkt, inte en hel dag. Vårdagjämningen inträffar i år den 20 mars klockan 23.21 GMT.
Omräknat till svensk tid blir det i år måndag den 21 mars klockan 00.21.Teoretiskt sett så är dag och natt lika långa när det är vårdagjämning. Men tittar man på vår sajt så ser man att den tidpunkten redan har inträffat (omkring 17-18 mars). Hur kan det komma sig? Har vi räknat fel?
Nej, det har vi inte. Anledningen till skillnaden är att ljuset kröks av atmosfären. Man ser solen lite innan den går upp över horisonten och man ser solen ”runt hörnet” även när solen går ner. Det gör att dagen blir lite längre än natten redan innan vårdagjämningen har inträffat.
Det är nu dagarna växer som fortast på bekostnad av nätterna. Men andraderivatan blir snart (på tidag) negativ. Det betyder att hastigheten med vilken dagarna blir längre minskar. Lite teoretiskt kanske, men det leder i alla fall fram till sommarsolståndet, när dagen är så lång den kan bli och natten mycket kort (eller helt frånvarande). Men det tar vi i sommar.
Hur som helst. Nu är både vår och vårvinter här med strålande väder i större delen av landet. Gå ut och njut!
/Martin
-
måndag den 31 januari 2011 kl 10:26
Visste du: Kall och varm luftmassa
Av Martin Hedberg
En karaktäristisk egenskap hos en luftmassa är dess temperaturstruktur. Därför beskriver man ibland en luftmassa genom att jämföra dess temperatur med temperaturen på underlaget som de strömmar över.
Luft som är kallare än den underliggande marken kallas kallmassa. De lägre skikten värms av den relativt sett varmare marken, blir lättare än luften ovanför och börjar stiga. Detta sker i form av stora ”bubblor” av luft (termik) som lämnar marken och ersätts av kallare luft ovanifrån. Denna typ av vertikala rörelser är typiska för kallmassor som därför sägs vara labilt skiktade.
Konvektiva moln
I Skandinavien är det vanligt med kallmassor i samband med att nordvästliga vindar sveper ner maritim Polar- eller Arktikluft från Norska havet över skandinaviska fjällkedjan. På hösten och för-vintern bildas kraftiga snöbyar längs östersjökusten då kontinental Polarluft strömmar ut från Ryssland och Finland. Kallmassan hämtar då fukt och energi från den (relativt sett) varma Östersjön. Fukten och energin bildar efterhand kraftiga snöbyar vid svenska kusten.
Sikten är oftast god i kallmassor (frånsett i nederbörd). Den goda sikten hänger samman med att luften är torr och ofta innehåller väldigt få stoftpartiklar. I kallmassor är vinden ofta byig.
På motsvarande sätt definierar man en varmmassa som luft som är varmare än sitt underlag. Tvärtemot kallmassan är varmmassan stabilt skiktad då marken kyler de lägre skikten av luften som därmed blir tyngre än den varmare luften ovan. Denna struktur motverkar vertikala rörelser.
Stratiforma moln, dimma
Det är vanligt med hög luftfuktighet i varmmassor och de innehåller ofta en mängd partiklar (sot, damm och luftföroreningar) som gör att sikten försämras. Dis, dimma, låga moln, lätt snöfall eller duggregn är vanligt i varmmassor.
I varmmassan är vinden ofta stadig snarare än turbulent. Men vinden kan däremot variera markant med höjden. Det är inte ovanligt med lugnt vatten och svaga vindar närmast marken eller vattenytan, samtidigt som det råder betydligt kraftigare vindar bara några tiotals meter upp i luften!
Som vi har sagt tidigare så kan samma luftmassa uppträda antingen som varmmassa eller som kallmassa. Det beror helt och hållet på temperaturen på det underlag som den strömmar över!
/Martin
-
torsdag den 27 januari 2011 kl 14:35
Visste du: Luftmassor
Av Martin Hedberg
Betraktar vi vädret på en stor skala, något som i detta sammanhang innebär hundratals till tusentals kilometer, så finner vi ofta stora områden med likartade egenskaper. Det kan vara torr och kall luft över den ryska tundran eller fuktig och varm luft över Atlanten. Luften får dessa egenskaper då den stannat en längre tid över ett och samma område. Man har då fått vad vi kallar för en specifik ”luftmassa”.
Dessa luftmassor behåller sina egenskaper en längre eller kortare tid även då de transporteras till andra områden. Skandinavien ligger i gränsområdet mellan flera födelseplatser för luftmassor. Det är en av förklaringarna till det synnerligen omväxlande vädret i Sverige.
Man namnger luftmassorna efter de områden där de bildats. Exempel på så kallade källområden med enhetligt underlag är öknar, havsområden med likartad temperatur eller stora snö- och istäckta ytor.
Kring våra breddgrader skiljer man mellan tre slags luftmassor: Arktikluft, Polarluft och Tropikluft. Namnen har hängt med sedan 1920-talet och kanske lite ologiskt finner vi att Arktikluften bildas över nordpolen, medan Polarluften bildas längre söderut. (Nationalencyklopedin skriver: Polarluft, luftmassa i atmosfären som bildas mellan 40 och 70° latitud ur avkyld tropikluft eller vintertid ur uppvärmd arktikluft. Vädret i polarluften är oftast svalt med växlande molnighet, god sikt och regnskurar.)
Egenskaperna hos luftmassor som bildats över landområden skiljer sig markant från de som bildats över hav. Därför har man även infört begreppen Kontinental respektive Maritim luft. Till exempel kallas Tropikluft som bildats över hav för maritim Tropikluft (mT) medan Polarluft som bildats över en kontinent kallas kontinental Polarluft (kP).
Mer om luftmassor i kommande blogg.
/Martin
-
tisdag den 25 januari 2011 kl 7:53, uppdaterad: 25 januari 2011 kl 9:36
Fronter, vad är det?
Av Martin Hedberg
Ni har sett dem på väderkartorna, fronter. Kallfront, varmfront och kanske har ni även hört talas om ocklusionsfronten (som är en kallfront som hunnit ikapp en varmfront). Alla dessa tre fronter rör sig. Men fronten kan även stå still och man talar då om en stationär front.
Cirrusmoln framför en varmfront
Många kopplar en front till ett omslag av någon form. Det är helt rätt. En front är gränsytan mellan två luftmassor med olika egenskaper, vanligtvis skillnader i densitet. (Densitet beskriver hur mycket en viss volym av ett föremål, vätska eller gas, väger per volymenhet. Densitet mäts i tex kg/m3)
Skillnader i densitet orsakas vanligtvis av skillnader i temperatur. Det finns därför en tydlig koppling till omslag i temperaturer när en front passerar. Men det finns även andra saker som tex luftfuktighet. Med detta kommer även andra egenskaper som tex stabilitet vilket i sin tur påverkar tex vindar.
Konvektiva moln i samband med kallfront
Fronter finns inte bara vid markytan, de finns i allra högsta grad i luften. Fronten är som sagt var gränsytan eller övergångszonen mellan luftmassor med olika egenskaper. Gaser (luften) med hög densitet sjunker under en gas med lägre densitet som stiger. Det betyder i praktiken att luft som är tung (per volymenhet) kilas in under den lite lättare (per volymenhet) luften. Dvs kall luft sjunker, varm luft stiger.
Man kan se luften som en vätska. I fallet med en kallfront så kommer den kall luften att vinna terräng genom att ”rinna in” under den varmare luften. I fallet med en varmfront så glider varmluften snett upp över kalluften och pressar den framför sig. Dessa två helt olika sätt gör att karaktärerna på kall- respektive varmfront blir helt olika.
Kallfronten lutar bakåt och själva utan är relativt brant, medan varmfronten lutar framåt och har en flackare lutning. Det gör att kallfronten dyker upp snabbare för en betraktare på marken än vad varmfronten gör. I fallet med varmfront så kan man ofta se de första molnen, cirrusmoln, många timmar, upp till ett dygn, i förväg. De föregår markfronten med hundratals kilometer. I fallet med kallfronten så ser man molnen samtidigt som fronten är i absoluta närheten.
I själva frontzonen, gränsytan, så sker en hävning av luften. Det bildas därför moln och nederbörd. Nederbörden från kallfronter är intensiv, men relativt kortvarig. Det är inte ovanligt att det förekommer åska, hagel och kraftiga vindkast. Nederbörden från varmfronter är mer lättsam. Det börjar lite stilla, blir visserligen intensivare, men aldrig så kraftigt som från kallfronten. Å andra sidan kan det hålla på en hel dag. Luften är ofta fuktig och vindarna vanligen inte så kraftiga.
Följande kriterier används för att identifiera fronter:
1. En skarp övergång i temperatur över ett kort avstånd
2. Förändring i luftens vatteninnehåll, daggpunktstemperatur*
3. Skifte i vindriktning
4. Förändring av lufttryck
5. Förändring av moln och nederbördsmönsterMan har valt att illustrera kallfronter som blå linjer med trianglar på, medan varmfronter illustreras med röda linjer med halvcirklar på. Stationära fronter är streckade blått-rött. En ocklusionsfront är lila (Jag ville introducera begreppet ocklusionsfront på SVT:s väderkartor när jag jobbade där, men fick till svar att publiken, dvs ni tittare, inte skulle acceptera det).
/Martin
*Daggpunktstemperaturen, Td, är ett mått på luftens fuktighet. (I bland säger man bara Daggpunkt.) Det är till den temperaturen man måste sänka luftens temperatur, T, innan dagg/frost kondenseras.
Luftens Td är alltid lägre än luften T. Vanligtvis skiljer det 2-10 grader.
En låg Td betyder att luften innehåller lite vattenånga. En stor skillnad mellan T och Td betyder att luften är torr. Om T och Td är lika så är luften mättad, 100% luftfuktighet. -
onsdag den 8 december 2010 kl 12:35, uppdaterad: 8 december 2010 kl 12:55
Halo kring vintersolen
Av Martin Hedberg
Många Stockholmare har idag uppmärksammat det optiska fenomenet Halo. Det bildas en ljus ring kring solen och två intensivare ljuspunkter på var sida om solen.
Halo över Källtorpssjön i Nacka
Halon bildas genom att solens ljus bryts i små iskristaller i luften. Att det bildas två intensivare områden på var sida om solen beror på att iskristallerna till största delen är orienterade ”liggandes”. Det är som små tunna nålar som sakta faller genom luften. Aerodynamiken kring dem gör att de orienterar sig horisontellt.
Att det finns iskristaller i luften beror på att solen startat en smålskalig konvektion i lätta stratusmoln (låga tunna dismoln) eller att de bildatas direkt ur övermättad luft. Iskristallerna faller ut som mycket lätt snöfall. Att de är så tunna gör att de rör sig mot marken mycket sakta och ”hänger kvar” i luften.
Det är givetvis rimligt att anta att det idag bildats halo även på andra platser i landet. Liksom det förekommit tidigare under vintern och kommer att hända många gånger igen i vinter. Det är lika vacker var det än förekommer. Kanske allra vackrast när det är hemma och man känner igen sig.
/Martin
-
måndag den 29 november 2010 kl 12:13, uppdaterad: 29 november 2010 kl 12:14
Tjäldjupsmätning -hur och varför?
Av Martin Hedberg
Inom Försvarsmakten så mätte man tidigare regelbundet tjäldjupet på ett flertal platser. Tjäldjupsmätningar samt mätning av isars tjocklek sammanställdes och betraktades som strategisk information. Den var viktig för att beräkna markens bärighet i händelse av invasion av främmande makt. Dels för att göra bedömningar över vilka områden som fienden kunde genomföra tunga transporter på, dels för att veta var vi själva genomföra transporter utan att fastna. Helt nya landskap för markbunden transport öppnar sig om man vet att man även kan köra tunga fordon på frusen mark. Det gäller inte bara stridsvagnar utan även tex transport till fots, med bandvagn eller start och landning av flygplan på sjöar och myrar.
Tjäldjupsmätnignarna skedde tidigare genom att man hade ett rör med färgat vatten som var nedsänkt i ett annat rör i marken. Detta för att man skulle kunna lyfta upp röret och studera vilka lager som frusit. Vattnet var färgat med metylenblått. När vattnet frös till is så ändrade vätskan färg, från blått till vitt. Detta genom att iskristallerna separerade ut det metylenblåa när vattnet frös.
Man kunde då tydligt se vilka skikt som frusit, det var de som var vita. Man mätte då avståndet från marken och ner till respektive skikt. Det fanns givetvis en del problem, tex så är det ju vanligast att marken både fryser och töar uppifrån. Men vid frysning så har ju det metylenblåa pressats nedåt i röret. När det då töar uppifrån så finns det inget metylenblått som kan indikera det. Man fick då försöka hitta gränsytan i alla fall, tex genom att rotera röret och se om man kunde finna några luftbubblor som rörde sig. Man kunde även vända röret och stoppa tillbaka det i marken (då kom ju det metylenblå överst) för att läsa av det ett par timmar senare när omgivande mark hade påverkat frysningen i mätröret. Det är inte heller ovanligt att marken fryser och töar i omgångar så att det blir olika skikt som vandrar. Med det finns fler felkällor, tex hur mycket värme som transporterades av själva mätröret eller om vattnets vattnets frysning verkligen var representativ för frysningen av marken.
På varje mätstation fanns det två mätplatser, en skottad (barmark) och en med det naturliga snötäcket. Det var uppenbart att snö isolerar värmetransporter: Frysningen (tjälen) skedde långsammare när det fanns snö på marken och detsamma gällde för töandet.
Tjäle är en intressant och ofta förbisedd aspekt av vintern. Det är/var dock alldeles uppenbart mängder av felkällor som påverkade det sättet som tjäldjup mättes på tidigare. Förutom de som nämnts ovan kan man fråga sig hur representativ markförhållandena vid den aktuella mätplatsen var för omgivningen. Man slog ner det yttre mätröret (omkring 1,5 meter ner i marken). Men det var svårt att veta markens beskaffenhet under ytan utan att gräva upp marken! Temperaturen fortplantas olika fort beroende på vad marken består av (jord, lera, stenar, sand…), hur fuktig och hur porös den är. När man monterade röret (som slogs ner med stödpistong och slägga) så tog det ibland stop för att man slog i en stor sten. Då fick man måtta en ny plats vid sidan om och göra ett nytt försök.
Vill man mäta tjäle så behöver man många mätplatser och man skall givetvis mäta temperatur, inte bara om det är kallare eller varmare än noll grader. Om man vet hur kallt det är på olika nivåer samt vad marken består av på olika nivåer så kan man beräkna såväl flöden av energi/värme som fysisk bärighet. Om man därtill har koll på snötäcke samt väder så kan man därtill uppskatta tjäldjup och bärighet på andra platser än där man har mätstationer.
Även idag är tjäldjupet viktigt, tex vid bygge av vägar samt för skogsindustrin för att ha koll på bärighet när man transporterar timmer. Alla som har byggt hus har funderat på hur djupt man måste gräva ner vattenledningar och avlopp för att slippa frysning av dessa. Markens temperatur är också mycket viktig för att beräkna behovet av halkbekämpning till följd av frysning av våta vägbanor. Fortfarande är informationen av strategisk betydelse i händelse av att lede Fi skulle anfalla. Det som ser ut som några oskyldiga cm-avläsningar i en tabell kan vara hemligstämplad strategisk information viktig för rikets säkerhet såväl som praktisk information för byggmästaren eller skogsägaren.
/Martin
-
tisdag den 21 september 2010 kl 6:34
Visste du: Dimma
Av Martin Hedberg
Dimma har vi alla varit med om. Men vad skiljer dimma från moln och vad skiljer dimma från disig luft?
Moln består som bekant av små vattendroppar och så även dimma. Dimma kan sägas vara moln som når ner till marken. Eller rättare sagt: När moln når ner till marken så kallas de för dimma.
Men det råder i vissa fall en diffus gråzon (om uttrycket tillåts) mellan dimma och moln: Om jag står på marken och har molnet/dimman omkring mig så kalla det för ”dimma”. Så också om jag står utanför och ser att molnet/dimman går hela vägen ner till marken.
Men om marken är lite kuperad, typexemplet i alpin miljö, så kallas det för ”moln” även om de nuddar marken (berget). Men fortfarande gäller att den som står i molnet/dimman helt korrekt kallar det för ”dimma”. Samma fenomen har alltså två olika namn beroende på var betraktaren står.
Lite mer strikt definition är att sikten måste vara under 1.000 meter för att det skall kallas dimma. Är sikten under 100 meter så råder tät dimma.
Är sikten mellan 1.000 och 10.000 meter kallar vi det för ”fuktdis” om det är vattendroppar som sätter ner sikten och ”torrdis” när det är fasta partiklar, tex luftföroreningar.
Begreppet ”sikt” definieras som det största avstånd på vilket man kan urskilja ett stort och kontrastrikt föremål, tex en byggnad, mot bakgrunden. Man behöver inte kunna räkna fönstren på huset, men man skall kunna se att det är ett hus eller vad det nu är.
Det finns fler gråzoner i dimman. Dimman är inte alltid (sällan) homogen. Det kan alltså vara både dimma, tät dimma och fuktdis samtidigt, men i olika riktningar eller områden. Och dessa områden kan vara större eller mindre.
På flygplatser gör man observationer av sikt både manuellt och med hjälp av teknisk utrustning. Manuell sikt görs av en meteorolog, väderobservatör eller flygledare där han/hon tittar ut över nejden och bedömer hur långt man kan se. Man har mätt upp avstånd till byggnader, master, berg, vägar och andra föremål som syns från flygledartornet.
(Den meteorologiska sikten kan dock skilja sig från den så kallade ”flygsynvidden” som är sikten som upplevs från ett flygplan. Detta vanligen beroende på att sikten mäts horisontellt, medan flygsynvidden gör en flack vinkel från flygplanet till landningsbanan. Det är inte ett genometriskt problem utan en konsekvens av att dimman är inhomogen i vertikal led.)
Den tekniska utrustningen fungerar vanligen genom att man mäter luftens genomskinlighet med en lampa och en fotocell. Detta mäts dock på ett avstånd av någon decimeter då både lampa och fotocell sitter på samma apparat.
När jag arbetade i Flygvapnet var jag flera gånger med om att mätutrustningen observerade tät dimma när en dimbank drev förbi mätutrustningen. På samma sätt kunde mätutrustningen observera fuktdis när ett litet område med bättre sikt drev förbi. Paradoxen var att apparaten gav information om att man kunde se över tusen meter -i ett område som i sig var kanske tio meter stort. Dvs ett litet område med bra sikt insprängt i tät dimma. Men annars var apparaterna rätt bra.
Nu när hösten står för dörren kommer det att bildas dimma var och varannan dag. Det kan ske på flera olika sätt tex genom strålningsdimma, blandningsdimma, advektionsdimma… Men det kommer i en annan blogg.
/Martin
